OM DET HÄR RECEPTETPuddingens mörka sida
Kazandibi betyder ordagrant pannans botten, och det är just botten som gör den här desserten annorlunda än en vanlig mjölkpudding. Själva puddingen är mild, krämig och len; undersidan får en mörkbrun, lätt bitterljuv smak när den värms. Den kontrasten är meningen – det betyder inte att hela puddingen har bränts vid. I den här versionen ger mjölk, socker, majsstärkelse och rismjöl en stadig pudding som går lätt att skära i remsor när den har svalnat.
Kazandibi görs också som en variant av tavuk göğsü, en turkisk pudding med finfördelat kycklingbröst. I det här receptet hoppar vi över kycklingen och håller oss till en mjölkpudding. Rismjöl ger en något mjukare konsistens och en subtil smak av spannmål; majsstärkelse hjälper puddingen att stelna. Om du inte har rismjöl kan du ersätta det med samma mängd majsstärkelse. Konsistensen blir då lite lenare. Använd helst standardmjölk för en rund smak och vispa först ut stärkelsen i kall mjölk, så att det inte blir några klumpar.
Tekniken kräver tålamod och jämn, låg värme. Först kokas puddingen tjock på spisen, sedan breds den ut i en vid panna med socker i botten. Genom att långsamt vrida pannan får botten färg gradvis. En stekpanna med nonstickbeläggning och tjock botten ger bättre kontroll än en tunn panna; håll värmen låg och stanna i närheten. Sockret får bli mörkt bärnstensfärgat, men så snart det blir svart smakar det skarpt och bittert. Färgen kan variera något beroende på spis och panna, så håll också koll på karamellens doft.
När puddingen har fått färg ska den svalna helt och sedan stelna i kylskåpet i minst fyra timmar. Skär den i remsor med en tunn kniv och rulla eller vik försiktigt ihop dem med den karamelliserade sidan utåt. Om en bit går sönder kan du vika den på mitten: smaken är densamma, och den mjuka puddingen är trots allt ömtåligare än en gräddad kaka. Servera bitarna kalla, utan extra sås; då kommer den krämiga insidan och den mörka botten tydligt till sin rätt var för sig.
Om du gör kazandibi i förväg, täck över den avsvalnade puddingen och förvara den i kylskåpet. Skär och rulla helst portionerna precis före servering, så att karamellagret syns. Ät upp puddingen inom två dagar och låt den inte stå länge i rumstemperatur. En liten portion räcker efter en måltid, men den passar också fint till starkt turkiskt te eller kaffe, vars bittra smak harmonierar med karamellen.